Inget verkar lngre givet, inte ens att jag r jag.
Det slr mej ofta nr jag skrivit n'nting jag tycker verkar bra.
Fr d kommer det sm troll ur vggen, och tomtar ut ur tavlorna,
och brjar dra varann i skggen och slss om hur jag borde va'.
Det fina r nr folk man knde som tnkande och vacklande,
frnekar bde slkt och vnner och gr och blir frkacklade.
Nr dom dammar av den vita kragen och snrvlar som en byrkrat,
och nr rster ke ner i magen, ja, d r det riktigt jvla bra!
D fr man hra dom jttelika sanningarna
hra dom religisa blandingarna,
hra hur allt i sjlva verket r.
oh yeah, hur det r.
Jag tnker p att fr en tid se'n var allting Olof Palmes fel,
och fyllehundarna bevisen fr att Folkhemmet var helt p sned.
S nu r allts Staden mogen att leda understarna
nr den som vinglar ut frn krogen blir uppspikad p Golgata?
Ja, nu finns det Vittnen som jser av frtrfflighet.
Vittnen som pser av beskftighet.
Vittnen som sljer ut sin egen bror.
oh yeah, egen bror.
Lngt, lngt bort i dimman sitter Makten p sin tron
och skriver p kontrakt med Djvulen.
Vad bryr den sej om skriken ifrn gruvan nedanfr
dr dom maktlsa slr livet ur varann?
Jag lrde mej nr jag var liten och tltkyrkan kom till byn,
att det r inte bara spriten som drar en mnn'ska ner i dyn.
Nej, det gller ocks dans och bio och krlek under tonren.
Det var nittonhundrafemtionio: Nu r vi ntligen p vg dit igen!
S lt oss satsa, och klttra efter vggarna!
Satsa, och brnna alla kttarna!
Satsa, hr hller ingen halvmesyr.
oh no, halvmesyr!
